Åh åh ångest

Av det jag hittills upptäckt av sambolivet -såhär en vecka in- är ungefär 95% bra saker. Typ;
- jag får min ensamtid, och kan samtidigt passa på att längta efter Albin
- det är roligare att laga mat två
- det är trevligare att äta maten två. Att läsa två. Att titta på serier två. Osv.
- så fort man gör något duktigt kommer bekräftelsen (vänta bara tills Albin ser att jag städat hallen!!)
- jag har någon, som faktiskt bryr sig(!), att diskutera placering av tex. de oändliga Tove Jansson-böckerna och muminprylarna med.
- sortering av gamla grejer är askul. Albins gamla teckningar och högläsning ur mina gamla dagböcker. Asbra.
- behöver aldrig sova ensam (:
- det finns alltid tid för att kramas!!!! Jag är ett stort fan.
- när jag tar fram skinkspadstuben (jag har inte slutat blöta..) ur kylen finns ett klistermärke med texten ”den som äter detta, är mitt hjärta!”.
- jag har dessutom världens bästa sambo (om ni inte redan förstått).

Och så vidare. I en oändlig lista. Här är det negativa:
- diska gröttallrikar där havregrynen superkletat sig fast. Äter karlen lim till gröten?!
- pennor.

Pennor. Albin har en hel låda med pennor. Han har helt generöst lagt fram den på soffbordet och sagt ”Här, här kan du ha alla dina pennor!”. Den är redan fylld med ganska många olika sorter. Bläck, tusch, blyerts, kulspets. Dessutom finns alla Albins dyra pennor i två små lådor brevid. Han skulle aldrig neka mig att låna.

Men jag håller hårt i mina två gummibandsomringade samlingar. Har inte lagt ner dom i burken än (den har blängt på mig i två dygn!). Det är ju MINA pennor! Allt annat går fint. Bra. Vårat. Inga problem. Men mina mina mina pennor! Mina favoritpennor. Dom röda i bläck som är bäst av allt och skönast att skriva med. Vanliga bläckpennor. Några få blyerts. Pennor perfekta till korsord. Pennor som känns bra i handen. Som inte är för tjocka eller för tunna att skriva med. Mina bästa pennor.

Måste man dela pennorna? Känns det hemsk om man inte gör det?
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH

Saker Albin vill äta

linsgryta.

Varför? Varför? Varför?

Jag äter spaghetti och falukorv. Med ketchup.

Kanske hundra gånger godare än Albins morotsparty.

Varför handlar den här bloggen så mycket om sova

Nu ska jag somna, alldeles själv och alltså utan Albin. Det är ingen fara, andra gör ju det här hela tiden. Huvudet möter kudden, ögonlocken stängs, kudden känns mjuk och kroppen tung och sen sover man. Bums och innan man vet ordet av det. Tom jag ska göra så ikväll. Det måste gå. Bara måste.

I övrigt har jag haft en väldigt fin kväll, jag gillar verkligen mina vänner. Dumt att det blir så sällan men egentligen är det väl helt okej. Ingen försvinner precis. Tur. Förresten ska jag sova hos Emelie nästa gång, spännande. Eller ja, det känns bara lite som att vara lite yngre än vad jag är. När sov jag sist över hos någon annan vän än Ida? Någon gång när jag somnade på Kims soffa i somras tror jag. Kul i alla fall!

Känner att jag hade kunnat skriva ett blogginlägg om ungefär vad som helst nu bara för att slippa lägga mig ner och försöka somna. Huvudet spränger av trötthet och jag orkar knappt gå upp och borsta tänderna, men jag vill ändå skjuta på det så mycket som möjligt. Tänk om det inte går. Då orkar jag inte!

Snöstorm och förkylning

Jag är ungefär så sjuk, febrig och framför allt snorig som ett litet djur kan bli. Efter en hel natt av att inte kunna somna, en halv dag av feberdrömsömn och en snabb lunch avslutar jag koppen med varm choklad jag fick av min lillebror. Jag ska ladda min iPod, ställa mig i duschen, blåsa håret, klä på mig varmt och ta mig ut i snön. Jag ska det verkligen! För idag är första dagen på konsttvåorna utställning och där har Albin en tavla. Klart jag vill se.

Men först alltså. Ställa mig upp ur den här sängen och ta mitt snoriga tryne till duschen. Enklare sagt än gjort. Mycket, mycket enklare. Fast någonstans bland alla snorpapper på mitt provisoriska sängbord (en enkel stol i trä) måste det väl ändå ligga en alvedon. Visst måste det? Det är ju ändå, just det, min sängstol och då ligger där en alvedon, lika säkert som att man hittar böcker, pennor, dagbok och en del disk.

Ja, jag lever gärna i min säng. Ja, jag skulle gärna fortsätta att göra det ostört idag. Ja, nu går jag upp, ut, iväg.

SOVA

Klockan är halv ett, jag har feber sen flera dagar tillbaka, Albin sover inte här, jag är sjukt sugen på korv (?!) och kan inte somna. Hur bär man sig åt vad gör man. Nä.

Hatar

Pengar är det värsta som kan hända en människa ibland. Inte att ha dom. Motsatsen.

Gode gud i himmelen. Hur ska jag få pengar.

Jaja jag säger ju att jag är TRÖTT varför har jag inget godis?!

Uppdatering; livet:

Illamående, trött, huvudvärk, sötsugen som ett AS. Vem som helst som någonsin känt för att skjuta mig i huvudet är välkommen in genom dörren nu. Hursom kan man äntligen börja räkna dagarna tills jag och Albin den stört upptagne flyttar ihop! Då ska jag låsa in honom förevigt i en garderob och bara ta ut honom när jag vill. Hahaha juste. Det är bäst att han är snäll också för det krävs väldigt mycket smicker för att jag ska orka laga alla måltider själv. Blir perfekt, jag kommer vara världens bästa diktator, livet världen och aids äger. Tack.

Förövrigt, ursäkta om ni försökt få tag på mig (ärligt ni är typ åtta personer. Jag är sjukt påååååppis) och jag inte har svarat. Min mobil är glömd och borttappad någonstans hemma hos Albin. Självfallet skyller jag i skrivandes stund ALLT på honom. Kan tänka mig följande scenario: jag lägger ner mobilen i min jackficka och drar igen dragkedjan, precis som man ska. Albin ser det här, kramar mig för att komma åt mobilen och när jag tror att vi står där och myser FICKTJUVAR han upp mobilen ur min ficka. Precis när vi ska gå måste han springa in igen och ”hämta något”. Väl inne hetsgömmer han mobilen, efter att först ha stängt av ljudet den jäveln, och sen kommer han leende ut till mig igen. Vi måste p.g.a. förseningsmomentet springa till bussen som vi precis missar. Sen får vi gå hela vägen till mig i ösregn med jättetunga väskor. Jag blir sjuk direkt och vaknar nästa morgon med avancerad och långt gången lungsot. Två månader senare går jag bort efter en svår sjukdomsperiod!!!! JUSTE ALBIN SÅ GÅR DET!

Ja nu är det där kanske inte riktigt sant. Man kan säga att vissa saker i historien är ren fiktion. Tex levde jag sist jag kollade och så. Men jaja ni fattar i alla fall poängen = jag är inte alls bitter för att min pojkvän hellre ser en svettig film på sin konstskola (ÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!!!!) än runaway bride med mig ikväll. Inte. Alls. Bitter. Nä.

Men en bra dag, varför vill det inte vara bra dygn

Varför kan jag aldrig sluya vara tonårsdramatisk? Går det över nästa år när jag fyller stor och tjugo år? Om inte ger jag upp, tar på mig jackan, går hem. Lite exakt det jag ska göra nu, faktiskt. Lägga ner datorn, ta på mig jackan, släcka Idas lampa och gå hem. Sova ensam av egen vilja, eller av egen ovilja, oförmögenhet att somna. Börjar bli stört less på att ligga vaken brevid någon som sover, hur länge till? Säg bara hur länge till!

Nä, jag skiter i det här. Saknar mitt albindjur lite extra mycket ikväll. Dum natt att vara ifrån varandra. Dum dum dum natt.

Kraaaa

Har precis blivit med skoldator. Sitter i korridor och blir omringad av en priv(?)klass. Utstirrad av en kille, mycket skumt. Han bara står, rakt upp och ner, och stirrar. Ok om man vill glo på någon lite men försök iaf göra det i smyg. Känner mig ungefär som en attraktion att komma och titta på. Varje gång killen säger någonting ”roligt” ler han och kollar på mig för att se om jag uppmärksammat. Måste gå bums, nu sätter han sig brevid mig. VILL INTE PRATA MED ANDRA BARN JU.

TACK

Och Kim! Världens bästa vän Kim. Vad skulle en sån som jag göra utan en sån som henne? Inte särskilt mycket i alla fall.